Men jag är en tävlingsmänniska. Jag tycker om att tävla. Jag tycker det är skitroligt på våra tävlingar. Har aldrig varit med om liknande stämning inom någon annan idrott. Jag glädjs åt andras framgång och gillar att alla stöttar alla... MEN, som tävlingsmänniska så vill man göra sig själv rättvisa. Trots att jag inser att jag inte kommer att nå "hela vägen" så vill jag, och kräver av mig själv, att jag ska nå så långt som jag har kapacitet till. När jag tävlar så är det liksom ett bevis och ett facit på det slit jag lagt ner under alla timmar på gymmet. Det räcker helt enkelt inte med "oj vilken skön stämning det är på tävlingar".
Jag tycker det är roligt att träna, och vi har roligt tillsammans på träningen. Men en viktig del för mig är även varför jag tränar. Visst, jag mår bättre både fysiskt och psykiskt av att träna, och det kanske räcker för de flesta. Men för mig är det även viktigt att jag kan se hur långt jag kan pressa min kropp. Hur duktig kan jag bli? Och för mig räcker det inte att göra ett bra lyft på träning. För mig betyder ett bra lyft på gymmet ingenting jämfört med ett bra lyft på tävling. Det är två helt olika världar... gymmet och tävlingspodiet. Även om jag skulle ta 250 kg i bänk på gymmet vägandes 75 kg så skulle det inte ge mig ett SM-guld. Du ska klara det på tävling också... med den press och stress som är inblandad oavsett hur rutinerad du är.
Jag ser det definitivt inte som en omöjlighet att jag någon gång ska få stiga upp på prispallen på ett SM i styrkelyft eller bänkpress. Det är det jag siktar mot i det långa loppet. Jag tycker det skulle vara en jävligt bra bedrift.
Varför denna utläggning? Jo jag får gå tillbaka till det där med att göra sig själv rättvisa. Under den korta tid jag sysslat med sporten har jag kommit fram till en sak: vi tävlar med utrustning (nu ska jag iofs tävla på RAW-SM också men största fokus ligger på "riktiga" SM) och som det är nu så saknar jag rutin med utrustning. Och jag känner nu inför Norrlands att jag är i samma sits som inför förra norrlands. Nämligen att tiden inte räcker till! Träningen nu innehåller alldeles för mycket "pröva sig fram", "lär känna utrustningen" och "modifiera utrustningen" så den passar... och alldeles för lite riktig träning. Man har inte råd att "kasta bort" en massa veckor med utrustning som inte passar, och man har inte tid att vänja sig vid utrustningen! Det är sådan jävla slöseri på viktig träningstid! När man går på toppningsschema så måste fan allt sådant vara klart till 90% så man kan fokusera på ren träning. Att toppa formen, inte lära sig utrustningslyft.
Vad jag har kommit fram till är att om jag ska kunna göra mig själv rättvisa så blir det att fortsätta med lite utrustningsträning året runt. Det kommer kanske inte att bli varje pass och det kanske inte blir hela träningar med utrustning när jag går på grundträningsscheman. Men utrustningen måste fan finnas med där i någon form på alla scheman om jag ska kunna känna mig nöjd med min prestation på någon tävling. Så känner jag nu ialf. Kanske ändrar jag mig när jag får mer rutin. Men som det ser ut nu så blir det lite utrustning då och då även efter Norrlandsmästerskapen då jag ska grundträna och satsa på RAW-SM. Jag ska fan kvala till nästa års styrkelyfts-SM, så är det bara.
Bjuder på en mindre smickrande bild från serieomgång 1 i Kiruna i januari:
3 kommentarer:
Jaja, palla dej hit nu så ska vi trycka chips å dipp!
En viss David H skriver att det tar ca 10år att bli en komplett styrkelyftare.
Skador, utrustning, teknik och det faktum att vi tävlar i 3 grenar som är allt annat än enkla även utan utrustning.
Du och Tummen har ju bara tränat i ca 1år och 2mån.
Det tar tid.
Dom som nu står på pallen när det är SM tävlingar har åtminstone 5år i sporten.
Kämpa på.
C
Tack C. jo jag ska kämpa på. Och jag vet att det tar tid, men tror ändå inte jag blir världsmästare även om jag håller på fram till master-klasserna.
Däremot siktar jag på SM-medaljer som sagt. Jag tror det kan gå. Jag vet att det kommer att ta tid... därför skrev jag "Det är det jag siktar mot i det långa loppet."
Ett av delmålen är först och främst att kvala till SM.
Visst tar det tid för de flesta att bli riktigt duktiga. Men jag kan ändå tycka det är en balansgång med det där "10år-resonemanget". Man kan inte bara ge upp om man misslyckas på en tävling, man måste ha lite tålamod. MEN intalar du dig allt för ofta och för mycket att "det tar 10år" känns det som att man kan begränsa sin utveckling lite. Typ "skit samma om jag inte ökar något i knäböjen under 2010, det är ju först om 10år jag ska vara som bäst som lyftare". Man måste nog ha planer och delmål med sin träning hela tiden och inte bara ett slutgiltigt mål 7-12 år bort i tiden.
Skicka en kommentar